Vägarna var väldigt tomma och väldigt raka på väg till den 38:e breddgraden. Jag föreställer mig att det är ganska lätt att vara en bilförare i Nordkorea, eftersom man sällan behöver svänga. Vägen var inte särskilt slät så efter två timmar kändes det som om man åkt berg- och dalbana en stund.
Vår grupp bestod av 20 personer och vår buss var väldigt bekväm, även om den var gammal. Bussen hade nog runt 40 platser skulle jag tro. Men på dom lokala bussarna som vi såg var det väldigt packat med folk.
Vissa bilar har ratten på vänster sida och vissa har den på höger. Jag tror det beror på om dom importerat bilen från Kina eller Japan.
Nordkoreanerna pumpar sina bilar med cykelpump också! Jag såg en förare som stod och pumpade sin gamla Mercedes i säkert 10 minuter, när jag stod och väntade vid vår buss utanför restaurangen vi just besökt. Och på hela den tiden jobbade han hårt med ett och samma däck.
Stora gevär och vackra blommor
En annan gång när jag stod vid bussen och väntade så såg jag en kvinna komma gående. I ena handen hade hon en blombukett, och i den andra ett automatvapen. Hon gick där helt normalt, som om hon gjorde likadant varje dag.
Varför inte låta historia vara historia? Varför behöver vi fortfarande använda vapen för att lösa problem? Jag är ingen politiker, jag är ingen nordkoreaexpert, men jag hoppas verkligen att nästa gång jag besöker Nordkorea så har automatvapnen försvunnit. Det enda jag vill se är vackra nordkoreanska tjejer med blommor. Endast de två passar ihop!
1: Hur jag upptäckte Nordkorea
2: Möte med resebyrån i Kina
3: Uppleva det nordkoreanska tåget
4: Ankomst till Pyongyang
5: 38:e breddgraden, den demilitariserade zonen
6: Vägar och bilar i Nordkorea
7: Besök på skolan
8: Mass games
9: Dags att åka hem