Jag var i gränsstaden Dandong. Mellan Kina och Nordkorea är det bara en flod, och så vitt jag hade hört så skulle det bli mycket billigare att åka landvägen därifrån än att flyga till Pyongyang.
Jag kom till Dandong för att besöka resebyrån där. Det var många fakta som jag fick lära mig. Det finns två sorters visum, ett endagsvisum och ett för flera dagar. För endagsvisum behöver kinesiska medborgare inte pass, det räcker med ID-kort. Jag funderade på varför inte Kina sluter liknande avtal med andra länder, om att man inte behöver pass. Varför inte USA och Frankrike också? Jag hade bokat fyra dagar där för givetvis ville jag hinna se lite mer.
Efter att jag betalat resan fick jag ett A4-papper fullt av punkter som jag behövde känna till, som till exempel :
Vid gränsen mellan Nordkorea och Sydkorea får du inte vinka till soldaterna på andra sidan
Mobiltelefoner och bärbara datorer är inte tillåtet att ta in i landet
Visa respekt för Nordkoreas ledare. När du fotograferar deras statyer måste hela statyn vara med i bild.
Kritisera ingenting om Nordkorea
Det är förbjudet att föra in nordkoreansk valuta in i Nordkorea
Innan jag lämnade resebyrån sa kvinnan där att om jag ville äta frukt under resan så var jag tvungen att ta med den själv. Det finns ingen frukt att få tag på där. Tack vare hennes tips så köpte jag med mig en påse äpplen.
Så jag lämnade alltså mobiltelefon, dator och de nordkoreanska pengarna jag köpt i Kina som souvenir. Resebyrån hade små värdeskåp man kunde få låna mot betalning. Nu var det dags att påbörja min fyradagars resa i Nordkorea!
雄赳赳气昂昂跨过鸭绿江 – Var stolt när du korsar floden Yalu
Meningen kommer från en mycket känd sång i Kina, som kommer från tiden när Kina hjälpte Nordkorea att slåss mot amerikanerna.
Vi klev på bussen och åkte över bron mot Nordkorea. Den här sången var i allas tankar. Jag kände mig stolt att vara kines, speciellt när man jämför Kina och Nordkorea. Kvällen innan, när jag var i Dandong, så gick jag till floden på kvällen. Min kinesiska sida var alldeles full av ljus, och det var liv och rörelse överallt. Inte långt därifrån fanns Nordkorea och staden Sinuiju. Det såg dött ut, knappt en enda lampa syntes tänd. Jag undrade hur folket egentligen levde där.
Efter några minuters bussresa hade vi kommit till Nordkorea, och satt i bussen och väntade på passkontrollen. Jag satt långt fram i bussen och hörde samtalet mellan busschauffören, vår kinesiska guide och några andra turister i bussen. ”Är de väldigt hårda vid passkontrollen”, frågade någon. ”Det beror på deras humör för dagen. Om polisen är på gott humör går det väldigt snabbt, men ibland kan det ta flera timmar. Vi kan även få sitta och vänta länge i bussen.”, svarade guiden.
Idag var tydligen en bra dag för det gick väldigt fort, inga problem alls. Men jag hade inte förväntat mig den tidskrävande säkerhetskontrollen som följde därefter.
Bussen körde en liten bit och stannade framför en ganska fin byggnad. Alla gick ut och väntade och väntade på att guiden skulle komma tillbaka, för hon hade gått in i byggnaden. Efter 20 minuter kom hon ut och sa att vi nu kan komma in för säkerhetskontrollen. Nu var det alltså första gången jag gick in i ett hus i Nordkorea. Det kändes lite spännande och jag ville gärna gå omkring och titta lite. Det var inte tillåtet förstås.
Jag upptäckte att det var en souvenirbutik vi gått in i, och man kunde köpa grejer med kinesiska pengar. Det fanns en påslagen tv i rummet som visade nån bleknad gammal krigsfilm. Sakerna de sålde intresserade mig inte. Några hemgjorda och inte så fina prydnadssaker.
Kvinnor i ett led och män i ett annat. Av någon anledning så missförstod nordkoreanska polisen hur vi ställde oss i kön, för jag var först i kön men plötsligt blev jag istället sist. Men okej, man får ta seden dit man kommer.
Allt måste packas upp! Det här måste vara den mest seriösa säkerhetskontrollen någonsin i världshistorien! Vi behövde tömma alla väskor! Till och med sminkväskan! Den kvinnliga gränspolisen startade och provade även alla kameror. Jag antog att hon ville se hur mycket man kunde zooma in. Plötsligt blev hon väldigt intresserad av ett par badmintonracketar som en annan kvinna i kön hade i sin väska. Hon frågade ”badminton?” på en väldigt bisarr kinesiska. ”Ja, jag brukar spela badminton varje morgon”, svarade den kinesiska kvinnan. ”Hur mycket kostar dom?”. ”80 RMB”. Gränspolisen var tydligen mycket intresserad av dom och ville säkert ha såna själv.
Efter att alla i gruppen kommit igenom säkerhetskontrollen så satte vi oss i bussen igen. Chauffören pratade med några andra i gruppen och sa att nordkoreanerna som jobbar här alltid vill att han ska ta med saker från Kina till dom. Det dom helst vill ha är kinesiska nudlar och korv…
1: Hur jag upptäckte Nordkorea
2: Möte med resebyrån i Kina
3: Uppleva det nordkoreanska tåget
4: Ankomst till Pyongyang
5: 38:e breddgraden, den demilitariserade zonen
6: Vägar och bilar i Nordkorea
7: Besök på skolan
8: Mass games
9: Dags att åka hem