Hotellrummet var bra och vi sov riktigt skönt hela natten. Klockan 8 var det dags för frukost, och vi blev hänvisade till hotellets kinarestaurang. Där skulle vi tydligen äta frukost varje dag. Jag hade väl föredragit att äta koreansk mat, nu när man ändå var här, men det gick inte eftersom det redan var bestämt att vi skulle äta kinesiskt. Maten var i alla fall god.
Nu fick jag även min guide! En nordkoreansk tjej som kunde prata en del engelska. Inte så jättebra, ibland hade jag svårt att förstå vad hon sa, och hon var också väldigt blyg. Inte direkt bästa egenskapen hos en guide.
Idag skulle vi åka till gränsen mot Sydkorea, den så kallade demilitariserade zonen, DMZ. Den här zonen är 248 kilometer lång och 4 kilometer bred och delar alltså av Sydkorea från Nordkorea. Det var ganska intressant att vara där och en aning bisarrt. Det fanns fullt med soldater och vakter, men där kunde man gå omkring som turist och även fotografera fritt. Guiderna sa att egentligen är det USA som kontrollerar den sydkoreanska sidan av gränsen, men att dom anlitat sydkoreanska vakter för att det ser bättre ut inför turisterna. Outsourcing när den är som bäst….
Min guide sa att det var helt okej att fotografera men att man absolut inte fick vinka till soldaterna på andra sidan. Bäst att inte vinka tänkte jag.
Förresten så var vägen till gränsen väldigt intressant. Det var ca 20 mil från Pyongyang till gränsen vid staden Kaesong. På hela resan mötte såg vi kanske fem andra bussar och i princip inga personbilar alls. Motorvägen var alltså helt öde och även väldigt väldigt rak. Jag fick känslan av att vi åkte helt spikrakt i minst 45 minuter innan vägen svängde en aning och så var det spikrakt igen en lång stund.
Jag pratade en del med min guide i bussen. Hon var 23 år och hade jobbat som guide i ett år efter avslutade universitetsstudier. Hon tyckte det var roligt att vara guide, men tydligen så hade hon inte valt jobbet själv utan hon blev anvisad det jobbet. Jag frågade även om det kunde hända att man blev arbetslös efter utbildningen, men jag tror inte riktigt hon förstod min fråga. Antagligen finns det ingen arbetslöshet att tala om. Hon bodde tillsammans med sina föräldrar mitt i centrala Pyongyang. Lägenheten kostade inget per månad utan tydligen bor alla gratis. Jag vet inte om hon fick någon lön ens, jag vågade inte fråga. Jag kände att hon tyckte det var lite obehagligt att svara på mina frågor och tyckte jag var lite väl frågvis.
Efter gränsbesöket åkte vi tillbaks mot Pyongyang och åt lunch. Lunchen var mycket intressant, för på bordet stod 9 stycken mässingsskålar framför varje person. I varje skål fanns lite mat. Guiderna berättade att detta var riktigt fin koreansk mat, och att endast ministrar brukar få så mycket som 9 skålar. Maten var god även om den var ganska enkel. Mycket inlagd kål och andra grönsaker.
Inledning: Fyra dagar i Nordkorea
Dag 1: Gränskontroll
Dag 1: Första staden Sinuiju
Dag 1: Tågresa till Pyongyang
Dag 2: Gränsen mot Sydkorea, DMZ
Dag 2: Kim Il Sungs födelseplats och besök på skola
Dag 2: Arirang Mass Games
Dag 3: International Friendship Exhibition
Dag 3: Pyongyangs tunnelbana
Dag 3: Kim il Sungs staty
Dag 3: Juche-tornet
Dag 4: USS Pueblo och tågresa hem